Jag har kört fast vid en viss Hultin, han heter Olof (Jönsson) Hultin, och ska vara född 5 dec 1800. Runt 1832 dyker han upp i Lövsjöby, Föllinge med sin fru Brita Johansdotter och lilla son Pehr. I dödboken (han dog 20 sep 1859) står han som murare. Enligt en notis i hfl AI:6 är familjen inflyttad från “Helsinge”, och i en senare hfl (AI:9 s 173) står det att sonen Pehr är född i “Jättendals socken i Helsingland”. Jag har dock inte hittat varken Pehr eller föräldrarna i Jättendal, och ber nu om hjälp! Var kom familjen från?
Det är en sådär precis lagom småklurighet som jag inte kan låta vara. Tog itu med den nu ikväll och två timmar senare så är problemet löst.
Angående Olof Jönsson Hultin
Per Olof föddes i Bjuråker 1829-02-04 enligt Bjuråker C:3 son till Nybyggaren Olof Hultin och hu Brita Olsdotter i Kälkvattsmyran under Strömbacka. Föräldrarna inflyttade till Bjuråker 1827 från Bergsjö. Båda födda i Bergsjö och deras födelsedatum stämmer. Enligt Bergsjö E:1 så gifte de sig 1826-05-19 båda då boende i Fiskvik (Olof Jönsson, Brita Johansdotter). Hon står också som Brita Johansdotter Uddberg eftersom hennes far och farfar hette Uddberg.
Nu var det kanske inte så enkelt som det låter. Men lite hokus pokus måste man få unna sig. Faktum är att jag tog Familysearch till hjälp för att hitta en ingång. Jag hade tur och en lämplig Brita Johansdotters födelse fanns registrerad där. Fast det var ju först när jag hittade sonen Pers födelsenotis i Bjuråker och namnet Hultin dök upp som jag helt säkert visste att det handlade om rätt personer.
Alltså, testa gärna Familysearch för att hitta ingångar, men lita inte vare sig på namn eller datumangivelser där.
För ett par månader sen så fanns ovanstående uppmaning hos mymlan. Det var först nu när jag läste om Cecilias tolv låtar som jag uppmärksammade det. Jag gillar Ledin och lyssnade som en tok på Toto på 70-talet. När jag hör Sextisju så har jag svårt att ogilla Lundell även om hans senare produktion inte ger mig ståpäls direkt. Att sen hitta tolv låtar som beskriver mig; vad jag är eller vad jag varit eller vad jag kommit att bli betyder att det finns minst tre gånger tolv låtars uppsättning i modellen jag. Eller så följer jag bara en rytm och blandar friskt i dessa alternativa vägar till mig.
Zager and Evans “In The Year 2525” var en av de första låtar jag lärde mig texten på för att jag tyckte den var så viktig. (Slutklämmen: Now it’s been 10,000 years, Man has cried a billion tears, For what, he never knew. Now man’s reign is through. But through eternal night, The twinkling of starlight. So very far away, Maybe it’s only yesterday.)
Moody Blues “Nights in White Satin” skulle vara så enkelt att välja, men ska jag vara sann mot mig själv så måste det bli “The Story in Your Eyes“.
Ola Magnell och Påtalåten. Om jag mot förmodan blir lite glad i hatten och MOT förmodan får för mig att jag faktiskt ska plåga min omgivning med min duktigt förstörda stämma så är det 99,99% chans att detta är vad jag stämmer upp i.
Supertramp var en av mina absoluta favoritgrupper i tonåren och jag lyssnar av och till fortfarande en hel del på dem. Hade jag skrivit den här listan då, hade jag klämt till med “Dreamer”, “School” eller “Crime of the Century” sådär lagomt pretto, men retroperspektivt så inser jag att det måste bli “Even in the Quietest Moments”
Styx borde fått plats här någonstans, men jag kunde inte bestämma mig för vilken låt, så då var det antagligen inte meningen. Detsamma gäller Saga.
Kansas, nejnejnej det blir inte “Dust in the Wind”, det kunde blivit “Point of Know Return”, men nu är min alldeles egna pärla av Kansas “Closet Chronicles“.
Redan fem stycken och jag har inte ens kommit förbi sjuttitalet ordentligt. Får bestämt hoppa över Alan Parsons projekt helt och hållet också.
Jim Steinmans musik har alltid betytt mycket för mig. Jag har vinylare med både Meatloafs inspelningar av hans låtar, hans egen soloskiva (med Dodd), Ellen Fooleys samt Fire Incs i filmmusiken till “Streets of Fire – a rock’n'roll saga”. Bonnie Tylers Steinmanlåtar har jag inte, men de är ju inte oävna. Det är de två Fire Inc låtarna som ändå hamnat längst fram hos mig. “Tonight is what it means to be young” får stå tillbaka för “Nowhere fast” eftersom jag kanske började känna mig äldre när filmen kom, eller för att “Nowhere fast” faktiskt funkar allra allra bäst med pellen i botten.
(Liten brasklapp för att det kanske borde vara “Paradise by the Dashboard light” egentligen… “Let me sleep on it, I give you one answer in the morning… I gotta know right, do you love me, will you love me forever”)
Enya gjorde i slutet av åttitalet “Orinoco flow“. Den var min första cd-singel. Min första cd överhuvudtaget faktiskt och anledningen till att vi var tvungna att köpa en cd-spelare. För att få absolut ljud som mitt x sa.
Sinead O’Connors “Nothing compares to you” skrek rakt in i själen på mig. Men det var istället Mike and the Mechanics som i mitten av nittitalet gjorde låten “Another Cup of Coffee“. Den blev min skilsmässa. Jag hittade bara en nyinspelning från 2008 med Paul Carrack.
Foo Fighters ger lite djävlar anamma i “I’ll stick around“.
Jag gillar inte rapp normalt sett, men Sweetbox “Everythings gonna be alright” funkar för mig. Kanske för att Air ligger i bakgrunden.
Jag gillar Enigma, Era, Vangelis och en hel hög av de som hamnar i New Age musikfacket (vad det nu är). Tar “Return to Innocence” som exempel.
Har inte en susning om vem som skrivit musiken. Men den är både lugnande, avkopplande, upphetsande, engagerande och har följt mig sen november 2003, om så inte dagligen så nära på. Musiken är inledningsmusiken till onlinespelet Dark Age of Camelot.
Jag skulle behövt alla 36 känner jag. Knappt en enda rocklåt med. Bland dödlåtarna finns ju ett par till som kunde varit här, men utöver det så känns det som det är en chatterad bild av mig som tagen i stroboskopbelysning.
Undrar om jag inte ska göra en femtio låtar ur mitt liv vid tillfälle. Kanske man äntligen skulle förstå sig på sig själv till slut.
Mymlan efterlyser å sin vän Morris vägnar “fem låtar till din död”. Morris eget urval är inte alls pjåkigt och Tom Lehrer kommer alltid rocka fett i mina öron. Cecilias lista var inte dum den heller.
Värre är det kanske att hitta de fem låtarna till min död, än mer att försöka skriva kommentarer kring dem.
1. Bach: Air
Bröllopsmusik, dopmusik, såklart den måste finnas vid begravningen också. Den är riktigt vacker på kyrkorgel.
2. Peter Gabriel: Solsbury hill
Närmare gud än så här kommer jag nog inte. Och det får bli på CD då – för Gabriels röst måste vara med.
3. Vangelis: Conquest of Paradise (1492)
Min alldeles egen sisuhörna i musiktillvaron. Mainstream – säkert, inte desto mindre får den mina celler att lyfta precis så mycket som behövs ibland.
4. Rod Stewart: Sailing
Måste spelas i original på anläggning. Även om den låter duktigt häftig på orgel också.
5. Barbro Hörberg: Med ögon känsliga för grönt
Då, när man som 10-11 åring gillade den här sången var man nästan lite knasig, men idag är det nog ingen som förundrar sig över att jag gör det. Jag har vuxit ikapp Hörbergs poesi och musik. =)
(reservalternativ – John Denver: Leaving on a Jet Plane
En av mina grannar dog i tisdags. Hon kunde ha varit den där grannfrun man bara ser om somrarna när ljumma kvällar lockar till grannfrusnack på trappen med en öl eller kaffe. Men hon var lite mer än så för mig. Jag har känt henne sen jag var en liten skit och hon var en av min storasysters bästisar.
När min äldre syster dog i cancer för snart tre år sen, så förfasade vi oss tillsammans över att så unga människor som vi ska inte dö. När jag för två år sen fick en stroke och hon cancer, så möttes vi efter nått år, båda slagna men på väg tillbaka, och förundrades över att livet fortfarande var vårt att leva.
Före jul fick cancern grepp om Marie igen och i tisdags dog hon. Våra liv har gått i och ur varandra sen jag var den där lilla skiten. När hon ville retas med mig påminde hon mig om hur de kallat mig puss-o-kram-lena när jag var 10. Inte så lite generande, men hon sa det med ett stort hjärta och glimten i ögat.
När jag fick min första småtting fick hon sin andra och vi delade mammagruppande och öppna förskolande. När min tvåa kom, var hennes trea bara några månader efter. Favorit i repris med småbarnsaktiviteter. Jag nasade plastburkar och hon värdinnade. Med den äran ska tilläggas. Även om hennes hem var samma galna kaos som mitt, så var hon ändå en hausfrau, något jag aldrig kommer bli. När Marie slängde ihop en tågtårta av några glasspaket och noblesse så hade hon min ohöljda beundran. Hon gjorde en kanintårta åt min äldsta en gång. Och vore det inte för henne skulle jag aldrig ens kommit på idén att försöka göra en björntårta till minsting.
Hon har alltid varit en generös människa i min värld. En som alltid haft rum för lite till. Nu felas hon världen, inte bara min, utan mångas.
Idag använde jag Bloggy för att ge en kommentar till Andreas Aspegren, communityansvarig på aftonbladet.se, apropå Aftonbladets publicering av Gömda Mias historia över 8 sidor igår och 6 sidor idag.
Vad jag kanske inte hade förväntat mig var att mina kommentarer skulle dyka upp som “bloggfrågor” på Aftonbladet utan någon som helst hänvisning till var de kom ifrån. Dessutom till viss del ryckta ur sitt sammanhang för att anpassas så att Kristina Ekblom skulle kunna svara på ett för tidningen önskvärt sätt.
För ett par veckor sen hittade jag ett par annonser på blocket som satte igång en kanske något oväntad tankereaktion hos mig. Det var en M i a M a y b e r r y som annonserade ut Levis Jeans och Guess klockor. Enligt blocket så fanns prylarna på Kungsholmen.
Det oväntade var att jag i tankekedjan drog en massa snabba slutsatser och fann mig själv sitta och le åt annonserna. Log åt vad som i mitt tänkande och tyckande blev en oerhörd driftig affärsmässig dam som till och med passade på att göra sig några spänn i extraförtjänst vid sina Sverigeresor.
Jag har försökt hitta de här annonserna igen, men eftersom de var inlagda någon gång i oktober eller november så är väl prylarna sålda nu.
Det finns egentligen ingen som helst anledning att dra någon av de slutsatser jag gjorde. Inte heller att tycka något om annonsernas existens, ändå så är det så att i det myckna tyckandets flöde, så är det svårt att låta bli. I brist på information, så ersätter vi fakta med tyckande, och med ett överflöd av information så händer precis detsamma, för vi får svårt att sålla ut rena fakta.
Eller så slår vi bakut och slutar tycka. Låter andra tycka åt oss. Lättast är att bara luta sig tillbaka och följa tyckandeflödet lite på distans.
Om jag inte följde Anna skulle jag antagligen ha missat frågorna på Kulturfyran den här veckan.
1. Vilken film har gripit dig mest?
Japp, jag erkänner. Jag såg Soldier Blue sju gånger på bio på sjuttitalet. Den kan tyckas banal och en massa saker i dag, men det var något med den som sög tag i nått inuti mig och bara höll greppet.
2. Har du somnat i någon film någon gång?
Eh.. *host*… Seven. 10-15 minuter före slutet. Jo, jag vet, det var säkert hur spännande som helst och upplösning på gång, men handen på hjärtat, den var inte Brad Pitts bästa heller.
3. Har du läst någon bok du inte kunde slita dig ifrån?
Det började när jag var en liten tulta på sju somrar med ficklampan under täcket och sen har det bara rullat på. Böcker är bäst när man kan läsa dem oavbrutet från pärm till pärm.
4. Har du tyckt någon bok varit så hopplöst dålig eller illa skriven att du inte läst klart den?
Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Efter stretsamma 70 sidor fick jag dispens av bokcirkelkompisarna att slippa läsa ut den. Maken till dravel har jag inte läst vare sig förr eller senare.
Jahaja, ska det handla om politiskt korrekt det här eller. Icke då.
Var tvungen att läsa både en och tre sidor innan jag började få ett litet, litet grepp om det här med Pk. Jag har inte hängt med tillräckligt bra på det lite mer blödiga området för att inse att mina inlärda vanliga blodgruppssystem inte förslår någonstans alls längre. AB0-systemet och rhesus är väl bekant för de flesta, men P-blodgruppssystemet var i alla för mig något helt nytt.
Om jag förstått saker rätt, så består P-blodgruppssystemet av fem variationer beroende på om man har P, P1 eller Pk antigen och då vilken typ av det ena eller andra. Sen hänger jag inte med så mycket längre, men det intressanta är ju om detta kan vara en väg att gå för att hitta ett skydd mot hiv och dess virusvarianter.
Jahaja, då fick man första inblicken i vad som händer när man själv måste slita för brödfödan.
