Detta är mycket beklagligt. Det tar bort fokus från det som jag (och förhoppningsvis andra också) anser är viktigt – att inse hur individens rättigheter och integritet i Sverige och EU håller på att urholkas och lämnas öppen för framtida attacker av alla möjliga slag. Detta är det jag anser måste debatteras nu när dessa lagar och förordningar klampar in i vår vardag.

Jag ska nedan försöka skriva ned mina tankar kring de helt olika områden som tenderar att blandas ihop i det här. Som jag återigen tycker är oerhört beklagligt, speciellt då jag tycker att det är helt olika dignitet på frågorna.

Försörjning

Det finns ingen automatisk rättighet att få tjäna pengar på det man gör på dagarna. I en marknadsekonomi måste det naturligtvis finnas någon som vill betala för det man producerar, vare sig det är arbetsinsats, en fysisk produkt eller liknande. När marknadens vilja att konsumera och betala förändras måste man förändras med den.

Olaglig fildelning

I det mer specifika fallet där författares, låtskrivares och filmskapares verk läggs upp på nätet för fri nedladdning utan deras tillåtelse så är detta något som jag anser ska hanteras av polismakten. Precis som alla andra brott. Kan inte polisen hantera detta på ett bra sätt idag måste de naturligtvis få hjälp med det. Frågan är på vilket sätt och till vilket pris. Ändamålet helgar inte medlen. Här gäller det att göra saker och ting med måtta och fundera på framtida konsekvenser, på alla plan.

Laglig fildelning

Det är dock mycket viktigt att inse att det är en ny marknad som skapats och som just nu fylls av ganska yxiga “privata” lösningar. Det finns mycket pengar att tjäna på att skapa tjänster som gör detta på ett professionellt och smidigt sätt för kunden. Exempel på detta är Spotify, iTunes Store och så vidare. Men dessa är forfarande bara i början på sin produktutveckling. Det är allt annat än en mättad marknad.

Det kommer definitvit skäras bort företag som tidigare fått sin del av den här kakan, speciellt de som haft att göra med exemplardistributionen. Men så är det. Det finns ingen poäng med att satsa dyrbar tid hos produktutvecklare på att de ska fundera över hur man kan sälja fler fysiska CDs eller DVDs. Då missar man tåget.

Ska man lansera nya tjänster här ska man tänka på saker som automatisering och tjänst/produkt-transparens – dvs, skapar man en tjänst så kunden kan njuta av musik så kommer man vinna mycket på att se till att han kan njuta av den på alla möjliga sätt och via alla möjliga verktyg. Skapar man en tjänst som distribuerar TV-serie-avsnitt ska man tänka till på hur man får det att fungera med multimediaprodukter som Tvix och Popcorn Hour. Kan man på nåt sätt bundla det med programvara liknande XBox Media Center så finns det många sköna pengar att tjäna.

Fildelning som teknik (tänker främst på p2p-teknik här) är man bara dum om man vill förbjuda. Här finns oerhörda möjligheter, tjänster som Joost försökte använda det, jag tror Spotify till viss del använder det – men det finns många framtida möjligheter att förädla och skapa konkurrenskraftiga och kundvänliga tjänster. Som Johan Rheborg skrev den 13:e november:

“Kan inte Per Gessle lägga sin tid och sina pengar på utveckling av streaming istället för att gnälla i DN. Jag tror han skulle vinna mer på det faktiskt. Även jag skulle nog göra det.”

Jag förstår givetvis att “Pelle Nilsson”, kamerasnubbe vid produktion av en ny film, inte direkt kan påverka här, men precis som när fabriksarbetare vid Volvo påverkas när bilmarknaden byter profil så kommer “fotfolket” här också få åka på stryk – det är tragiskt – men en naturlig utveckling i en marknadsekonomi.

Integritet

I ett samhälle som mer och mer blir integrerat med internet och därmed hela världen så måste man ofta fundera både en och två gånger på hur, var och varför man syns. Vilka delar av ens person och privatliv exponeras för hela världen, eller för specifika grupper – och vilka konsekvenser får det? Som det är nu har man ett eget val. Man kan välja att ha ett kundkonto på den lokala livsbutiken, då medveten att varenda inköp man gör loggas med allt vad det innebär. Är man inloggad på sitt Google-konto när man söker på saker på nätet får man inse att det man söker noteras och ageras utifrån i framtiden. Men man har ett val.

Nu har det då lanserats en uppsjö med lagar och förordningar som på olika sätt gör ingrepp i individers integritet och privata liv. Lagar som låter privata intressen agera med en polisliknande makt. Vilket prejudikat sätter det? Vilka andra privata intressen kommer få tillgång till vilka metoder i framtiden, för att vissa fått det idag?

Andra lagar syftar till att centralt lagra information om varje individ i vårt samhälle, hur dessa kommunicerar, var de är, vem de pratar med. Detta utan att de själva kan välja. Jag vill på intet sätt misstänkliggöra våra politiker angående deras motiv här, jag är faktiskt tämligen säker på att de inte har någon som helst ond agenda där dessa lagar är ett steg på vägen – men jag är ungefär lika säker på att de inte tänker framåt.

När dessa data börjar lagras och dessa lagar är ett faktum. När man som individ är automatiskt spårad och loggad vad man än gör. Vad händer då om “fel” personer får tag i detta? För att ta ett exempel som alla förstår – om en organisation som Al-Qaeda inser vilken information som faktiskt finns samlad och vilka verktyg som kan komma åt denna information?

Vilka är morgondagens Al-Qaeda? Och vilka grupper kommer de vilja få information om? Hur kommer de enklast att kunna få tag på denna information?

Nedkokat

Då jag enligt min hustru har en mycket otrevlig tendens att prata och skriva swengrish så får jag väl göra det ordentligt här – vad det kokar ned till. Om jag försöker kort sammanfatta.

• Olagligheter som upphovsrättsbrott (i form av copyright-skyddade verk finns fritt åtkomliga på nätet) ska bekämpas. Görs det med för liten kraft eller effektivitet idag så får vi hjälpa polisen med att få till det. Dock är det polisens uppgift.
• IPRED och liknande lagar är inte ett effektivt verktyg för detta, det kan vi se i flera länder där dessa lagar redan är införda. Det är som att jaga baciller med hagelgevär.
• Även om det hade varit ett effektivt verktyg för detta är priset för att införa det inte värt det. Prejudikatet som lagen sätter är avskräckande i varje perspektiv som är längre än de närmaste 2 åren.
• Den gemensamma effekten av de lagar och förordningar som nu kommer slag i slag ger en skrämmande bild av vårt framtida samhälle.

Åtgärd

Med all respekt för nöjesindustrin och deras eventuella finansiella lidande så måste jag som individ agera när jag ser vilket sorts samhälle som börjar växa fram. I grunden tror jag gott om folk men vissa möjligheter till missbruk tycker jag inte ens vi ska skapa.

När jag nu, äntligen, i höstas fick upp ögonen för vad som höll på att hända så såg jag mig om efter någon jag kan ge mitt stöd till, någon som agerar och försöker få stopp på den ångvält som håller på att dra igång motorn. Tyvärr så fann jag ingen självklar kandidat. Jag trodde att det skulle finnas gott om drivna politiker i vår regering och riksdag som skulle slåss med näbbar och klor för att Sverige inte skulle gå i EUs ledband gällande de här frågorna. Så var det dock inte.

Den enda häst jag just nu känner jag kan satsa min och mina barns framtid på är Piratpartiet. Om inte annat för att med den aktionen så kanske någon av de etablerade partierna inser vad som håller på att hända och ser till att de också blir en trovärdig part att lägga sin tillit till i de här frågorna.

Det vore underbart om Partipartiet inte behövdes. Kan vi inte se till att det blir så? Så kan eventuella debatter om ideologi och nyansiering läggas till handlingarna.

/j – [intressant]

Via slashdot fick jag reda på att det finns ett förslag om internetcensur i Australien. Det finns naturligtvis massivt motstånd mot detta, och jag hoppas innerligen att de får stopp på sina galna politiker.

Är detta månne nästa steg för Sverige/EU också?

Var ska detta sluta?

/j – [intressant]

• “Get Up – Save the Net“
• “No Clean Feed” – Stop Internet Censorship in Australia

De jag röstade på i senaste valet, de jag var helt övertygad om stod för individuell frihet och integritet är de som ivrar mest just nu. Jag förstår inte ens hur det gått till.

Lagen om trafikdatalagring är på gång och jag blir mer och mer mörkrädd när jag börjar inse vad den samlade bilden av lagar såsom denna, IPRED och FRA-lagen tillsammans med redan existerande registreringar av oss som individer, blir.

Biltullarna håller koll på var och när vi åker. Kreditkortsföretagen och banker vet exakt vad och vilka vi handlar med. Staten vet snart exakt med vem, hur, när och varifrån vi kommunicerar. IFPI vill naturligtvis helst ha självständig tillgång till övervakningsdatat. Är nästa steg ta reda på exakt vad vi läser, hur vi tolkar det och i slutändan vad vi tänker? Tänk vilka terrorister man skulle kunna stoppa då! Snacka om att kväva något i sin linda.

Equilibrium, en film från 2002, handlar om ett samhälle där man bannlyst känslor. I förlängningen blir en av de direkta effekterna att all litteratur är förbjuden och förstörs omedelbart, precis som de som läst denna. Den nödvändiga kontrollen av medborgarna för att kunna upprätthålla detta sker i filmen huvudsakligen genom angiveri.

Det samhälle som nu börjar ta form kommer inte ens behöva angiveriet. Det kommer räcka med att “fel” personer kommer till makten och får tillgång till verktygen och databaserna som nu byggs, eller att de får tillgång till informationen på avvägar. Alla dessa lagar kan verka motiverade idag, det kan verka vara ett överkomligt pris att betala för att få ett säkrare samhälle.

Men vilken blir effekten om 10 år? Om 20 år? Vilka kommer då ha tillgång till denna ständiga kartläggning av varenda individ i vårt land? Sverigedemokraterna eller något liknande parti kanske? Eller har några privata intressenter lyckats ta sig igenom de spärrar som sätts upp för att skydda denna samlade information?

I ett TedTalk jag såg häromdagen pratade Philip Zimbardo om “ondskans psykologi”. Om hur man genom att lägga fel sorts makt i händerna på människor kan få dem att begå onda och groteska handlingar, utan att de inte ens funderar över det. Han själv ledde ett ökänt experiment på 70-talet där det blev uppenbart att människor kan göra fasansfulla saker om de får “fel” sorts makt. Om vi nu lyckas hålla makten ifrån “fel” sorts människor – vad kommer hända om all information som finns om oss individer blir tillgänglig på fel sorts sätt? Hur kommer det påverka de människor som då får tillgång till den, hur kommer deras agerande och nyttjande av denna information påverkas?

Vad blir konsekvensen i ett längre perspektiv? Jag vågar knappt ens tänka på det. Men sen inser jag att jag måste tänka på det – jag måste göra det nu, och jag måste agera. Jag kan inte längre sitta och passivt notera vad som händer. På något sätt måste jag försöka påverka, försöka stoppa.

Mitt första steg har blivit att gå med i Piratpartiet. Det enda parti jag ser som aktivt slåss mot det vansinne som just nu brer ut sig. Jag är inte övertygad om att det är helt rätt steg, men det är i alla fall ett steg framåt.

Är inte säker på att jag ens vill läsa tidningarnas förstasidor i framtiden, där de redovisar vilka lagar som är på väg att införas. Men jag inser ju att jag måste. Förstås.

/j – [intressant]

“The man who trades freedom for security does not deserve nor will he ever receive either” – Benjamin Franklin

Uppdatering 2008-12-14: Jodå, nu är tankeläsningen på gång också.

Blue Orange Records släppte Electro/Indie-pop-samlingen “Come Tomorrow” i början av året.  Detta är som de säger en “incredible collection of the best electro-indie-pop music of the last 2 years”.  Den finns naturligtvis som fri download på deras hemsida.

De också en MySpace-sida där de gärna vill ha in kommentarer om deras verksamheter och om musiken de släpper.

Tycker det är oerhört viktigt att uppmärksamma såna här initiativ och föra fram dem ordentligt. Så alla kreatörer/artister/författare som skriker i högan sky att de inte kan tjäna pengar på nätet ser att det finns alternativ. Spotify är ju ett, som för  övrigt i ett samarbete med Bredbandsbolaget försöker sprida sin tjänst ytterligare. Det är ju bara ett av de alternativ som finns - Blue Orange Records gör på ett annat sätt – och förtjänar därmed mycket mer uppmärksamhet än de fått hintintills.

Mycket nöje!

/j – [intressant]

* Länk till Spotifys blogpost om sitt samarbete med Bredbandsbolaget och de 500 000 Spotify-invites som Bredbandsbolagskunder kan få tillskansa sig.

Mycket läsvärd och du ska definitivt gå in och läsa den, dock ger jag nedan lite utdrag ur den, då jag tycker att just detta kan strykas under lite extra:

“Detta innebär att musik- och filmbolagen får rätt att från internetleverantörer få ut namn och adress på personer vars internetabonnemang misstänks ha använts för fildelning. Detta är att
betrakta som extrapolisiära befogenheter i och med att inte ens polisen kan få ut dessa uppgifter i dagsläget.”

Notera här att misstanken är musik/filmbolagens.

“Lågt ställda beviskrav har lett till att även människor utan dator har råkat ut för detta.”

De kan på måfå plocka ut folk och hoppas de träffar rätt och under tiden frysa vederbörandes tillgångar, göra husrannsakan och så vidare. Är vi med i en film? Var är hjälten som städar upp?

“Skadeståndsnivån behöver inte stå i relation till eventuella (upplevda) ekonomiska förluster utan kan sättas på den nivå bolagen anser vara nödvändig för att verka avskräckande.”

Avskräckande nog för att inte ta upp striden naturligtvis, utan tillräckligt för att snällt och utan bråk bara betala beloppet som står i “varningsbrevet” så blir det bra sen.

“De har skrämts till att betala och några effekter i form av minskad piratkopiering har inte kunnat skönjas.”

Alla förespråkare – artister, författare, politiker med flera – LÄS DETTA! Detta HAR REDAN genomförts! Effekten i andra länder är noll (0), silch – NADA!

“Den enda av förespråkarna som talar klarspråk är Beatrice Ask som i en intervju i Aftonbladet den 21 november säger att syftet med breven är att bolagen skall få kräva pengar. Hon nämner överhuvudtaget inte domstol eller bevisprövning i intervjun. Bolagen bedömer vem som är
skyldig och vad personen skall betala.”

(här är en länk till intervjun ifråga)

Egentligen är det helt galet sjukt att en sådan här lag ens tagits i med tång! Och de som pressar extra mycket på att detta ska gå igenom är det parti jag röstade på i senaste valet just för att jag då fått för mig att de faktiskt värnade om individens och dennes rätt.

För inte så länge sen blev jag medlem i Piratpartiet – helt enkelt för att jag inte ser något alternativ. Snälla, kan inte någon bara skaka om politikerna lite, slita ut dem från lobbyisternas omfamning och få dem att inse vad som håller på att hända? Dags att börja tänka om.

Gör om, gör rätt!

/j – [intressant]

/j

Denna info via den förträffliga Lessig Blog.

/j – [intressant]

De gånger jag är utomlands har jag märkt att det verkar vara väldigt unikt för oss svenskar. Vi kritiserar gärna vår statliga byråkrati men lägger ofta en mycket märklig tillit till den ändå.

Under de senaste 7 åren har jag knutit nära kontakt med några amerikaner och har inte snålat på krutet vad gäller att försöka komma på vad som gör oss (svensken) så annorlunda i jämförelse med dem. För även om vi ser bedrägligt lika ut så är vi  i grunden helt annorlunda.

Jag har fått för mig att den springande punkten är just tilliten till staten. Som svensk känner man (eller i alla fall jag) för det mesta en väldigt trygghet i att vara just svensk, att känna sig relativt säker på att man blir omhändertagen via vår offentliga sektor. Inte så mycket trygg på grund av tilliten till våra medmänniskor, utan just till staten, kommunen och så vidare – vi litar inte på grannen, men på det “offentliga”. Som om det inte KAN göra fel när det gäller oss och vår säkerhet – vare sig det är social säkerhet, rättsäkerhet eller annat.

Detta har ju luckrats upp under en ganska lång tid och även om vi generellt inte ser på vår stat/kommun med lika extremt kritiska ögon som exempelvis amerikanarna så är vi definitivt på väg dit.

Därför var det både nostalgiskt och definitivt skrämmande att se att denna enorma tillit finns kvar, i Sverige, idag i en “vanlig” ung människa. Jag såg det via en annan blog som skrivit om det – Cissi Wallin och hennes metroinlägg “Varsegod staten, bugga mig!“.

Jag tror inte jag vill vara närvarande när hon blir sviken och hennes tillit vittrar sönder. För jag är tämligen övertygad om att det kommer ske, och antaligen ganska snart.

Fascinerande, men läskigt.

/j – [Intressant]

TONN – Black Man Given Nation’s Worst Job.

/j

Aubrey de Grey höll ett Ted Talk för ett tag sen som jag tittade på och funderade mycket över. När jag kikade igenom lite av mina mest frekventerade rss-feeds i morse så märkte jag att det (och Aubrey) är på tapeten igen.

Kan det vara så? Att flera av de som är yngre än 40 idag (undrar varför den begränsningen förresten, får grävas mer i) kommer kunna leva i flera århundraden? Vad blir effekterna? Hur kommer befolkningsökningen se ut? Maktbalansen mellan generationer?

Som sagt, svindlande tanke.

/j

• http://www.worldhealth.net/news/the_immortal_question_are_we_on_the_brin
• http://www.healthbolt.net/2007/07/26/forever-young/
• http://news.bbc.co.uk/1/hi/uk/4003063.stm

Jättekul att hitta Björn Felten – var inne på hans newsserver med gamla fidoinlägg för inte så hemskt länge sen. Att Dick bloggade visste jag ju, men att hitta en som gamle Jinge var också väldigt skoj.

Undrar var alla andra är, man kanske ska försöka leta lite. Ger mig tusan på att det finns många fler.

/j – fd 2:201/293

Uppdaterat: Jag hittade Henrik O A Barkman också! Tjoho!

• Rick Falkvinge – Finanskrisen, förklarat till en tolvåring (och uppenbarligen till en trettiofemåring).

Tack för det!

/j

Läs gärna.

Transcription of the 2005 Kenyon Commencement Address – May 21, 2005

(If anybody feels like perspiring [cough], I’d advise you to go
ahead, because I’m sure going to. In fact I’m gonna [mumbles while
pulling up his gown and taking out a handkerchief from his pocket].)
Greetings ["parents"?] and congratulations to Kenyon’s graduating class
of 2005. There are these two young fish swimming along and they happen
to meet an older fish swimming the other way, who nods at them and says
“Morning, boys. How’s the water?” And the two young fish swim on for a
bit, and then eventually one of them looks over at the other and goes
“What the hell is water?”

This is a standard requirement of US commencement speeches, the
deployment of didactic little parable-ish stories. The story ["thing"]
turns out to be one of the better, less bullshitty conventions of the
genre, but if you’re worried that I plan to present myself here as the
wise, older fish explaining what water is to you younger fish, please
don’t be. I am not the wise old fish. The point of the fish story is
merely that the most obvious, important realities are often the ones
that are hardest to see and talk about. Stated as an English sentence,
of course, this is just a banal platitude, but the fact is that in the
day to day trenches of adult existence, banal platitudes can have a
life or death importance, or so I wish to suggest to you on this dry
and lovely morning.

Of course the main requirement of speeches like this is that I’m
supposed to talk about your liberal arts education’s meaning, to try to
explain why the degree you are about to receive has actual human value
instead of just a material payoff. So let’s talk about the single most
pervasive cliché in the commencement speech genre, which is that a
liberal arts education is not so much about filling you up with
knowledge as it is about quote teaching you how to think. If you’re
like me as a student, you’ve never liked hearing this, and you tend to
feel a bit insulted by the claim that you needed anybody to teach you
how to think, since the fact that you even got admitted to a college
this good seems like proof that you already know how to think. But I’m
going to posit to you that the liberal arts cliché turns out not to be
insulting at all, because the really significant education in thinking
that we’re supposed to get in a place like this isn’t really about the
capacity to think, but rather about the choice of what to think about.
If your total freedom of choice regarding what to think about seems too
obvious to waste time discussing, I’d ask you to think about fish and
water, and to bracket for just a few minutes your skepticism about the
value of the totally obvious.

Here’s another didactic little story. There are these two guys
sitting together in a bar in the remote Alaskan wilderness. One of the
guys is religious, the other is an atheist, and the two are arguing
about the existence of God with that special intensity that comes after
about the fourth beer. And the atheist says: “Look, it’s not like I
don’t have actual reasons for not believing in God. It’s not like I
haven’t ever experimented with the whole God and prayer thing. Just
last month I got caught away from the camp in that terrible blizzard,
and I was totally lost and I couldn’t see a thing, and it was fifty
below, and so I tried it: I fell to my knees in the snow and cried out
‘Oh, God, if there is a God, I’m lost in this blizzard, and I’m gonna
die if you don’t help me.’” And now, in the bar, the religious guy
looks at the atheist all puzzled. “Well then you must believe now,” he
says, “After all, here you are, alive.” The atheist just rolls his
eyes. “No, man, all that was was a couple Eskimos happened to come
wandering by and showed me the way back to camp.”

It’s easy to run this story through kind of a standard liberal arts
analysis: the exact same experience can mean two totally different
things to two different people, given those people’s two different
belief templates and two different ways of constructing meaning from
experience. Because we prize tolerance and diversity of belief, nowhere
in our liberal arts analysis do we want to claim that one guy’s
interpretation is true and the other guy’s is false or bad. Which is
fine, except we also never end up talking about just where these
individual templates and beliefs come from. Meaning, where they come
from INSIDE the two guys. As if a person’s most basic orientation
toward the world, and the meaning of his experience were somehow just
hard-wired, like height or shoe-size; or automatically absorbed from
the culture, like language. As if how we construct meaning were not
actually a matter of personal, intentional choice. Plus, there’s the
whole matter of arrogance. The nonreligious guy is so totally certain
in his dismissal of the possibility that the passing Eskimos had
anything to do with his prayer for help. True, there are plenty of
religious people who seem arrogant and certain of their own
interpretations, too. They’re probably even more repulsive than
atheists, at least to most of us. But religious dogmatists’ problem is
exactly the same as the story’s unbeliever: blind certainty, a
close-mindedness that amounts to an imprisonment so total that the
prisoner doesn’t even know he’s locked up.

The point here is that I think this is one part of what teaching me
how to think is really supposed to mean. To be just a little less
arrogant. To have just a little critical awareness about myself and my
certainties. Because a huge percentage of the stuff that I tend to be
automatically certain of is, it turns out, totally wrong and deluded. I
have learned this the hard way, as I predict you graduates will, too.

Here is just one example of the total wrongness of something I tend
to be automatically sure of: everything in my own immediate experience
supports my deep belief that I am the absolute center of the universe;
the realest, most vivid and important person in existence. We rarely
think about this sort of natural, basic self-centeredness because it’s
so socially repulsive. But it’s pretty much the same for all of us. It
is our default setting, hard-wired into our boards at birth. Think
about it: there is no experience you have had that you are not the
absolute center of. The world as you experience it is there in front of
YOU or behind YOU, to the left or right of YOU, on YOUR TV or YOUR
monitor. And so on. Other people’s thoughts and feelings have to be
communicated to you somehow, but your own are so immediate, urgent,
real.

Please don’t worry that I’m getting ready to lecture you about
compassion or other-directedness or all the so-called virtues. This is
not a matter of virtue. It’s a matter of my choosing to do the work of
somehow altering or getting free of my natural, hard-wired default
setting which is to be deeply and literally self-centered and to see
and interpret everything through this lens of self. People who can
adjust their natural default setting this way are often described as
being “well-adjusted”, which I suggest to you is not an accidental
term.

Given the triumphant academic setting here, an obvious question is
how much of this work of adjusting our default setting involves actual
knowledge or intellect. This question gets very tricky. Probably the
most dangerous thing about an academic education — least in my own
case — is that it enables my tendency to over-intellectualize stuff,
to get lost in abstract argument inside my head, instead of simply
paying attention to what is going on right in front of me, paying
attention to what is going on inside me.

As I’m sure you guys know by now, it is extremely difficult to stay
alert and attentive, instead of getting hypnotized by the constant
monologue inside your own head (may be happening right now). Twenty
years after my own graduation, I have come gradually to understand that
the liberal arts cliché about teaching you how to think is actually
shorthand for a much deeper, more serious idea: learning how to think
really means learning how to exercise some control over how and what
you think. It means being conscious and aware enough to choose what you
pay attention to and to choose how you construct meaning from
experience. Because if you cannot exercise this kind of choice in adult
life, you will be totally hosed. Think of the old cliché about quote
the mind being an excellent servant but a terrible master.

This, like many clichés, so lame and unexciting on the surface,
actually expresses a great and terrible truth. It is not the least bit
coincidental that adults who commit suicide with firearms almost always
shoot themselves in: the head. They shoot the terrible master. And the
truth is that most of these suicides are actually dead long before they
pull the trigger.

And I submit that this is what the real, no bullshit value of your
liberal arts education is supposed to be about: how to keep from going
through your comfortable, prosperous, respectable adult life dead,
unconscious, a slave to your head and to your natural default setting
of being uniquely, completely, imperially alone day in and day out.
That may sound like hyperbole, or abstract nonsense. Let’s get
concrete. The plain fact is that you graduating seniors do not yet have
any clue what “day in day out” really means. There happen to be whole,
large parts of adult American life that nobody talks about in
commencement speeches. One such part involves boredom, routine, and
petty frustration. The parents and older folks here will know all too
well what I’m talking about.

By way of example, let’s say it’s an average adult day, and you get
up in the morning, go to your challenging, white-collar,
college-graduate job, and you work hard for eight or ten hours, and at
the end of the day you’re tired and somewhat stressed and all you want
is to go home and have a good supper and maybe unwind for an hour, and
then hit the sack early because, of course, you have to get up the next
day and do it all again. But then you remember there’s no food at home.
You haven’t had time to shop this week because of your challenging job,
and so now after work you have to get in your car and drive to the
supermarket. It’s the end of the work day and the traffic is apt to be:
very bad. So getting to the store takes way longer than it should, and
when you finally get there, the supermarket is very crowded, because of
course it’s the time of day when all the other people with jobs also
try to squeeze in some grocery shopping. And the store is hideously lit
and infused with soul-killing muzak or corporate pop and it’s pretty
much the last place you want to be but you can’t just get in and
quickly out; you have to wander all over the huge, over-lit store’s
confusing aisles to find the stuff you want and you have to maneuver
your junky cart through all these other tired, hurried people with
carts (et cetera, et cetera, cutting stuff out because this is a long
ceremony) and eventually you get all your supper supplies, except now
it turns out there aren’t enough check-out lanes open even though it’s
the end-of-the-day rush. So the checkout line is incredibly long, which
is stupid and infuriating. But you can’t take your frustration out on
the frantic lady working the register, who is overworked at a job whose
daily tedium and meaninglessness surpasses the imagination of any of us
here at a prestigious college.

But anyway, you finally get to the checkout line’s front, and you
pay for your food, and you get told to “Have a nice day” in a voice
that is the absolute voice of death. Then you have to take your creepy,
flimsy, plastic bags of groceries in your cart with the one crazy wheel
that pulls maddeningly to the left, all the way out through the
crowded, bumpy, littery parking lot, and then you have to drive all the
way home through slow, heavy, SUV-intensive, rush-hour traffic, et
cetera et cetera.

Everyone here has done this, of course. But it hasn’t yet been part
of you graduates’ actual life routine, day after week after month after
year.

But it will be. And many more dreary, annoying, seemingly
meaningless routines besides. But that is not the point. The point is
that petty, frustrating crap like this is exactly where the work of
choosing is gonna come in. Because the traffic jams and crowded aisles
and long checkout lines give me time to think, and if I don’t make a
conscious decision about how to think and what to pay attention to, I’m
gonna be pissed and miserable every time I have to shop. Because my
natural default setting is the certainty that situations like this are
really all about me. About MY hungriness and MY fatigue and MY desire
to just get home, and it’s going to seem for all the world like
everybody else is just in my way. And who are all these people in my
way? And look at how repulsive most of them are, and how stupid and
cow-like and dead-eyed and nonhuman they seem in the checkout line, or
at how annoying and rude it is that people are talking loudly on cell
phones in the middle of the line. And look at how deeply and personally
unfair this is.

Or, of course, if I’m in a more socially conscious liberal arts
form of my default setting, I can spend time in the end-of-the-day
traffic being disgusted about all the huge, stupid, lane-blocking SUV’s
and Hummers and V-12 pickup trucks, burning their wasteful, selfish,
forty-gallon tanks of gas, and I can dwell on the fact that the
patriotic or religious bumper-stickers always seem to be on the
biggest, most disgustingly selfish vehicles, driven by the ugliest
[responding here to loud applause] (this is an example of how NOT to
think, though) most disgustingly selfish vehicles, driven by the
ugliest, most inconsiderate and aggressive drivers. And I can think
about how our children’s children will despise us for wasting all the
future’s fuel, and probably screwing up the climate, and how spoiled
and stupid and selfish and disgusting we all are, and how modern
consumer society just sucks, and so forth and so on.

You get the idea.

If I choose to think this way in a store and on the freeway, fine.
Lots of us do. Except thinking this way tends to be so easy and
automatic that it doesn’t have to be a choice. It is my natural default
setting. It’s the automatic way that I experience the boring,
frustrating, crowded parts of adult life when I’m operating on the
automatic, unconscious belief that I am the center of the world, and
that my immediate needs and feelings are what should determine the
world’s priorities.

The thing is that, of course, there are totally different ways to
think about these kinds of situations. In this traffic, all these
vehicles stopped and idling in my way, it’s not impossible that some of
these people in SUV’s have been in horrible auto accidents in the past,
and now find driving so terrifying that their therapist has all but
ordered them to get a huge, heavy SUV so they can feel safe enough to
drive. Or that the Hummer that just cut me off is maybe being driven by
a father whose little child is hurt or sick in the seat next to him,
and he’s trying to get this kid to the hospital, and he’s in a bigger,
more legitimate hurry than I am: it is actually I who am in HIS way.

Or I can choose to force myself to consider the likelihood that
everyone else in the supermarket’s checkout line is just as bored and
frustrated as I am, and that some of these people probably have harder,
more tedious and painful lives than I do.

Again, please don’t think that I’m giving you moral advice, or that
I’m saying you are supposed to think this way, or that anyone expects
you to just automatically do it. Because it’s hard. It takes will and
effort, and if you are like me, some days you won’t be able to do it,
or you just flat out won’t want to.

But most days, if you’re aware enough to give yourself a choice,
you can choose to look differently at this fat, dead-eyed, over-made-up
lady who just screamed at her kid in the checkout line. Maybe she’s not
usually like this. Maybe she’s been up three straight nights holding
the hand of a husband who is dying of bone cancer. Or maybe this very
lady is the low-wage clerk at the motor vehicle department, who just
yesterday helped your spouse resolve a horrific, infuriating, red-tape
problem through some small act of bureaucratic kindness. Of course,
none of this is likely, but it’s also not impossible. It just depends
what you what to consider. If you’re automatically sure that you know
what reality is, and you are operating on your default setting, then
you, like me, probably won’t consider possibilities that aren’t
annoying and miserable. But if you really learn how to pay attention,
then you will know there are other options. It will actually be within
your power to experience a crowded, hot, slow, consumer-hell type
situation as not only meaningful, but sacred, on fire with the same
force that made the stars: love, fellowship, the mystical oneness of
all things deep down.

Not that that mystical stuff is necessarily true. The only thing
that’s capital-T True is that you get to decide how you’re gonna try to
see it.

This, I submit, is the freedom of a real education, of learning how
to be well-adjusted. You get to consciously decide what has meaning and
what doesn’t. You get to decide what to worship.

Because here’s something else that’s weird but true: in the day-to
day trenches of adult life, there is actually no such thing as atheism.
There is no such thing as not worshipping. Everybody worships. The only
choice we get is what to worship. And the compelling reason for maybe
choosing some sort of god or spiritual-type thing to worship — be it
JC or Allah, bet it YHWH or the Wiccan Mother Goddess, or the Four
Noble Truths, or some inviolable set of ethical principles — is that
pretty much anything else you worship will eat you alive. If you
worship money and things, if they are where you tap real meaning in
life, then you will never have enough, never feel you have enough. It’s
the truth. Worship your body and beauty and sexual allure and you will
always feel ugly. And when time and age start showing, you will die a
million deaths before they finally grieve you. On one level, we all
know this stuff already. It’s been codified as myths, proverbs,
clichés, epigrams, parables; the skeleton of every great story. The
whole trick is keeping the truth up front in daily consciousness.

Worship power, you will end up feeling weak and afraid, and you
will need ever more power over others to numb you to your own fear.
Worship your intellect, being seen as smart, you will end up feeling
stupid, a fraud, always on the verge of being found out. But the
insidious thing about these forms of worship is not that they’re evil
or sinful, it’s that they’re unconscious. They are default settings.

They’re the kind of worship you just gradually slip into, day after
day, getting more and more selective about what you see and how you
measure value without ever being fully aware that that’s what you’re
doing.

And the so-called real world will not discourage you from operating
on your default settings, because the so-called real world of men and
money and power hums merrily along in a pool of fear and anger and
frustration and craving and worship of self. Our own present culture
has harnessed these forces in ways that have yielded extraordinary
wealth and comfort and personal freedom. The freedom all to be lords of
our tiny skull-sized kingdoms, alone at the center of all creation.
This kind of freedom has much to recommend it. But of course there are
all different kinds of freedom, and the kind that is most precious you
will not hear much talk about much in the great outside world of
wanting and achieving and [unintelligible -- sounds like "displayal"].
The really important kind of freedom involves attention and awareness
and discipline, and being able truly to care about other people and to
sacrifice for them over and over in myriad petty, unsexy ways every
day.

That is real freedom. That is being educated, and understanding how
to think. The alternative is unconsciousness, the default setting, the
rat race, the constant gnawing sense of having had, and lost, some
infinite thing.

I know that this stuff probably doesn’t sound fun and breezy or
grandly inspirational the way a commencement speech is supposed to
sound. What it is, as far as I can see, is the capital-T Truth, with a
whole lot of rhetorical niceties stripped away. You are, of course,
free to think of it whatever you wish. But please don’t just dismiss it
as just some finger-wagging Dr. Laura sermon. None of this stuff is
really about morality or religion or dogma or big fancy questions of
life after death.

The capital-T Truth is about life BEFORE death.

It is about the real value of a real education, which has almost
nothing to do with knowledge, and everything to do with simple
awareness; awareness of what is so real and essential, so hidden in
plain sight all around us, all the time, that we have to keep reminding
ourselves over and over:

“This is water.”

“This is water.”

It is unimaginably hard to do this, to stay conscious and alive in
the adult world day in and day out. Which means yet another grand
cliché turns out to be true: your education really IS the job of a
lifetime. And it commences: now.

I wish you way more than luck.

/j

“Senare på eftermiddagen hör jag chefen för den populära finländska nätsajten IRC – ett slags inhemskt Facebook”

.. vet inte riktigt vad jag ska säga. Känns som om man kanske ska göra NÅGON sorts research innan man skriver en artikel? Eller?

/j

.. får vi väl se om de håller enkelheten även framöver. I mina ögon är det en stor del av genialiteten.

/j

Peter Sundes (från TPB) egna blog: http://blog.brokep.com/2008/09/12/sverige-vax-upp/

/j

Teleskopets första uppgift var att observera “Sagittarius A” – det man tror är det svarta hålet i mitten av Vintergatan, vars massa är fyra miljoner gånger solens.

Man kunde nu observera något man tror är det svarta hålets “event horizon”, dvs, den region kring det svarta hålet från vilket ingenting – inte ens ljuset – kan ta sig ut.

/j

Länkar: ScienceDaily

• New Virtual Telescope Zooms In On Milky Way’s Super-massive Black Hole
• Closest Look Ever At Edge Of A Black Hole

/j

Kika gärna: http://www.theonion.com/content/video/today_now_how_to_pretend_you_give?utm_source=videomrss

/j

MobileMe: http://me.com

/j