graystone.se

För ett par månader sen så fanns ovanstående uppmaning hos mymlan.  Det var först nu när jag läste om Cecilias tolv låtar som jag uppmärksammade det. Jag gillar Ledin och lyssnade som en tok på Toto på 70-talet. När jag hör Sextisju så har jag svårt att ogilla Lundell även om hans senare produktion inte ger mig ståpäls direkt. Att sen hitta tolv låtar som beskriver mig; vad jag är eller vad jag varit eller vad jag kommit att bli betyder att det finns minst tre gånger tolv låtars uppsättning i modellen jag. Eller så följer jag bara en rytm och blandar friskt i dessa alternativa vägar till mig.

Zager and Evans “In The Year 2525” var en av de första låtar jag lärde mig texten på för att jag tyckte den var så viktig. (Slutklämmen: Now it’s been 10,000 years, Man has cried a billion tears, For what, he never knew. Now man’s reign is through. But through eternal night, The twinkling of starlight. So very far away, Maybe it’s only yesterday.)

Moody Blues “Nights in White Satin” skulle vara så enkelt att välja, men ska jag vara sann mot mig själv så måste det bli “The Story in Your Eyes“.

Ola Magnell och Påtalåten. Om jag mot förmodan blir lite glad i hatten och MOT förmodan får för mig att jag faktiskt ska plåga min omgivning med min duktigt förstörda stämma så är det 99,99% chans att detta är vad jag stämmer upp i.

Supertramp var en av mina absoluta favoritgrupper i tonåren och jag lyssnar av och till fortfarande en hel del på dem.  Hade jag skrivit den här listan då, hade jag klämt till med “Dreamer”, “School” eller “Crime of the Century” sådär lagomt pretto, men retroperspektivt så inser jag att det måste bli “Even in the Quietest Moments”

Styx borde fått plats här någonstans, men jag kunde inte bestämma mig för vilken låt, så då var det antagligen inte meningen. Detsamma gäller Saga.

Kansas, nejnejnej det blir inte “Dust in the Wind”, det kunde blivit “Point of Know Return”, men nu är min alldeles egna pärla av Kansas “Closet Chronicles“.

Redan fem stycken och jag har inte ens kommit förbi sjuttitalet ordentligt. Får bestämt hoppa över Alan Parsons projekt helt och hållet också.

Jim Steinmans musik har alltid betytt mycket för mig. Jag har vinylare med både Meatloafs inspelningar av hans låtar, hans egen soloskiva (med Dodd), Ellen Fooleys samt Fire Incs i filmmusiken till “Streets of Fire – a rock’n'roll saga”.  Bonnie Tylers Steinmanlåtar har jag inte, men de är ju inte oävna. Det är de två Fire Inc låtarna som ändå hamnat längst fram hos mig. “Tonight is what it means to be young” får stå tillbaka för “Nowhere fast” eftersom jag kanske började känna mig äldre när filmen kom, eller för att “Nowhere fast” faktiskt funkar allra allra bäst med pellen i botten.

(Liten brasklapp för att det kanske borde vara “Paradise by the Dashboard light” egentligen… “Let me sleep on it, I give you one answer in the morning… I gotta know right, do you love me, will you love me forever”)

Enya gjorde i slutet av åttitalet “Orinoco flow“. Den var min första cd-singel. Min första cd överhuvudtaget faktiskt och anledningen till att vi var tvungna att köpa en cd-spelare. För att få absolut ljud som mitt x sa.

Sinead O’Connors “Nothing compares to you” skrek rakt in i själen på mig. Men det var istället Mike and the Mechanics som i mitten av nittitalet gjorde låten “Another Cup of Coffee“. Den blev min skilsmässa. Jag hittade bara en nyinspelning från 2008 med Paul Carrack.

Foo Fighters ger lite djävlar anamma i “I’ll stick around“.

Jag gillar inte rapp normalt sett, men Sweetbox “Everythings gonna be alright” funkar för mig. Kanske för att Air ligger i bakgrunden.

Jag gillar Enigma, Era, Vangelis och en hel hög av de som hamnar i New Age musikfacket (vad det nu är). Tar “Return to Innocence” som exempel.

Har inte en susning om vem som skrivit musiken. Men den är både lugnande, avkopplande, upphetsande, engagerande och har följt mig sen november 2003, om så inte dagligen så nära på. Musiken är inledningsmusiken till onlinespelet Dark Age of Camelot.

Jag skulle behövt alla 36 känner jag. Knappt en enda rocklåt med. Bland dödlåtarna finns ju ett par till som kunde varit här, men utöver det så känns det som det är en chatterad bild av mig som tagen i stroboskopbelysning.

Undrar om jag inte ska göra en femtio låtar ur mitt liv vid tillfälle. Kanske man äntligen skulle förstå sig på sig själv till slut.

/lmt

-tänk själv