Det hade inte ens slagit mig att det var ett vanligt förekommande fenomen, ergo, jag har inte själv kommit på tanken att göra det.
Så vilka klassiker och måste-ha-läst böcker ljuger folk om enligt listan:
1. “1984″ av George Orwell
Jodå, ett par gånger till och med, sett filmen och funderat på att skaffa t-shirten.
2. “Krig och fred” av Leo Tolstoj
Japp. Tolstoj är inte min favvoryss egentligen, men i svepet av alla andra jag knaprade i mig under slukaråldern så åkte han med av bara farten.
3. “Odysseus” av James Joyce
Det här är bestämt en av min yngste brors favoriter. Ingick inte originalversionen Ulysses i engelskalitteraturen på gymnasiet? Jag har i vilket fall som helst åtminstone läst ett par kapitel eller ett utdrag.
4. Bibeln Framlänges och baklänges. Numera kräver ju jobbet att det blir ett par bitar här och där dagligen.
5. “Madame Bovary” av Gustave Flaubert
Icke sa nicke.
6. “Kosmos – en kort historik” av Stephen Hawking
Japp. Populärversionen av de riktigt tunga grejorna i tillvaron.
7. “Midnattsbarnen” av Salman Rushdie
Nej.
8. “På spaning efter den tid som flytt” av Marcel Proust
Ett kapitel eller nått sånt. Riktigt riktigt tråkig. Bara tanken på flera tusen sidor till av det fick mig att lägga ner.
9. “Min far hade en dröm” av Barack Obama
Nej. Men jag håller på med Hilary, förr eller senare kommer jag säkert fram till Obama.
10. “Den själviska genen” av Richard Dawkins
Det här låter jättebekant, men det måste vara urlänge sen i så fall. Men jag kan inte tvärsäkert säga ja, så jag säger; nej det vet jag inte om jag har.
Jag har kört fast vid en viss Hultin, han heter Olof (Jönsson) Hultin, och ska vara född 5 dec 1800. Runt 1832 dyker han upp i Lövsjöby, Föllinge med sin fru Brita Johansdotter och lilla son Pehr. I dödboken (han dog 20 sep 1859) står han som murare. Enligt en notis i hfl AI:6 är familjen inflyttad från “Helsinge”, och i en senare hfl (AI:9 s 173) står det att sonen Pehr är född i “Jättendals socken i Helsingland”. Jag har dock inte hittat varken Pehr eller föräldrarna i Jättendal, och ber nu om hjälp! Var kom familjen från?
Det är en sådär precis lagom småklurighet som jag inte kan låta vara. Tog itu med den nu ikväll och två timmar senare så är problemet löst.
Angående Olof Jönsson Hultin
Per Olof föddes i Bjuråker 1829-02-04 enligt Bjuråker C:3 son till Nybyggaren Olof Hultin och hu Brita Olsdotter i Kälkvattsmyran under Strömbacka. Föräldrarna inflyttade till Bjuråker 1827 från Bergsjö. Båda födda i Bergsjö och deras födelsedatum stämmer. Enligt Bergsjö E:1 så gifte de sig 1826-05-19 båda då boende i Fiskvik (Olof Jönsson, Brita Johansdotter). Hon står också som Brita Johansdotter Uddberg eftersom hennes far och farfar hette Uddberg.
Nu var det kanske inte så enkelt som det låter. Men lite hokus pokus måste man få unna sig. Faktum är att jag tog Familysearch till hjälp för att hitta en ingång. Jag hade tur och en lämplig Brita Johansdotters födelse fanns registrerad där. Fast det var ju först när jag hittade sonen Pers födelsenotis i Bjuråker och namnet Hultin dök upp som jag helt säkert visste att det handlade om rätt personer.
Alltså, testa gärna Familysearch för att hitta ingångar, men lita inte vare sig på namn eller datumangivelser där.
För ett par månader sen så fanns ovanstående uppmaning hos mymlan. Det var först nu när jag läste om Cecilias tolv låtar som jag uppmärksammade det. Jag gillar Ledin och lyssnade som en tok på Toto på 70-talet. När jag hör Sextisju så har jag svårt att ogilla Lundell även om hans senare produktion inte ger mig ståpäls direkt. Att sen hitta tolv låtar som beskriver mig; vad jag är eller vad jag varit eller vad jag kommit att bli betyder att det finns minst tre gånger tolv låtars uppsättning i modellen jag. Eller så följer jag bara en rytm och blandar friskt i dessa alternativa vägar till mig.
Zager and Evans “In The Year 2525” var en av de första låtar jag lärde mig texten på för att jag tyckte den var så viktig. (Slutklämmen: Now it’s been 10,000 years, Man has cried a billion tears, For what, he never knew. Now man’s reign is through. But through eternal night, The twinkling of starlight. So very far away, Maybe it’s only yesterday.)
Moody Blues “Nights in White Satin” skulle vara så enkelt att välja, men ska jag vara sann mot mig själv så måste det bli “The Story in Your Eyes“.
Ola Magnell och Påtalåten. Om jag mot förmodan blir lite glad i hatten och MOT förmodan får för mig att jag faktiskt ska plåga min omgivning med min duktigt förstörda stämma så är det 99,99% chans att detta är vad jag stämmer upp i.
Supertramp var en av mina absoluta favoritgrupper i tonåren och jag lyssnar av och till fortfarande en hel del på dem. Hade jag skrivit den här listan då, hade jag klämt till med “Dreamer”, “School” eller “Crime of the Century” sådär lagomt pretto, men retroperspektivt så inser jag att det måste bli “Even in the Quietest Moments”
Styx borde fått plats här någonstans, men jag kunde inte bestämma mig för vilken låt, så då var det antagligen inte meningen. Detsamma gäller Saga.
Kansas, nejnejnej det blir inte “Dust in the Wind”, det kunde blivit “Point of Know Return”, men nu är min alldeles egna pärla av Kansas “Closet Chronicles“.
Redan fem stycken och jag har inte ens kommit förbi sjuttitalet ordentligt. Får bestämt hoppa över Alan Parsons projekt helt och hållet också.
Jim Steinmans musik har alltid betytt mycket för mig. Jag har vinylare med både Meatloafs inspelningar av hans låtar, hans egen soloskiva (med Dodd), Ellen Fooleys samt Fire Incs i filmmusiken till “Streets of Fire – a rock’n'roll saga”. Bonnie Tylers Steinmanlåtar har jag inte, men de är ju inte oävna. Det är de två Fire Inc låtarna som ändå hamnat längst fram hos mig. “Tonight is what it means to be young” får stå tillbaka för “Nowhere fast” eftersom jag kanske började känna mig äldre när filmen kom, eller för att “Nowhere fast” faktiskt funkar allra allra bäst med pellen i botten.
(Liten brasklapp för att det kanske borde vara “Paradise by the Dashboard light” egentligen… “Let me sleep on it, I give you one answer in the morning… I gotta know right, do you love me, will you love me forever”)
Enya gjorde i slutet av åttitalet “Orinoco flow“. Den var min första cd-singel. Min första cd överhuvudtaget faktiskt och anledningen till att vi var tvungna att köpa en cd-spelare. För att få absolut ljud som mitt x sa.
Sinead O’Connors “Nothing compares to you” skrek rakt in i själen på mig. Men det var istället Mike and the Mechanics som i mitten av nittitalet gjorde låten “Another Cup of Coffee“. Den blev min skilsmässa. Jag hittade bara en nyinspelning från 2008 med Paul Carrack.
Foo Fighters ger lite djävlar anamma i “I’ll stick around“.
Jag gillar inte rapp normalt sett, men Sweetbox “Everythings gonna be alright” funkar för mig. Kanske för att Air ligger i bakgrunden.
Jag gillar Enigma, Era, Vangelis och en hel hög av de som hamnar i New Age musikfacket (vad det nu är). Tar “Return to Innocence” som exempel.
Har inte en susning om vem som skrivit musiken. Men den är både lugnande, avkopplande, upphetsande, engagerande och har följt mig sen november 2003, om så inte dagligen så nära på. Musiken är inledningsmusiken till onlinespelet Dark Age of Camelot.
Jag skulle behövt alla 36 känner jag. Knappt en enda rocklåt med. Bland dödlåtarna finns ju ett par till som kunde varit här, men utöver det så känns det som det är en chatterad bild av mig som tagen i stroboskopbelysning.
Undrar om jag inte ska göra en femtio låtar ur mitt liv vid tillfälle. Kanske man äntligen skulle förstå sig på sig själv till slut.
Mymlan efterlyser å sin vän Morris vägnar “fem låtar till din död”. Morris eget urval är inte alls pjåkigt och Tom Lehrer kommer alltid rocka fett i mina öron. Cecilias lista var inte dum den heller.
Värre är det kanske att hitta de fem låtarna till min död, än mer att försöka skriva kommentarer kring dem.
1. Bach: Air
Bröllopsmusik, dopmusik, såklart den måste finnas vid begravningen också. Den är riktigt vacker på kyrkorgel.
2. Peter Gabriel: Solsbury hill
Närmare gud än så här kommer jag nog inte. Och det får bli på CD då – för Gabriels röst måste vara med.
3. Vangelis: Conquest of Paradise (1492)
Min alldeles egen sisuhörna i musiktillvaron. Mainstream – säkert, inte desto mindre får den mina celler att lyfta precis så mycket som behövs ibland.
4. Rod Stewart: Sailing
Måste spelas i original på anläggning. Även om den låter duktigt häftig på orgel också.
5. Barbro Hörberg: Med ögon känsliga för grönt
Då, när man som 10-11 åring gillade den här sången var man nästan lite knasig, men idag är det nog ingen som förundrar sig över att jag gör det. Jag har vuxit ikapp Hörbergs poesi och musik. =)
(reservalternativ – John Denver: Leaving on a Jet Plane
