graystone.se

Jahaja, då fick man första inblicken i vad som händer när man själv måste slita för brödfödan.

Gulligare än såhär blir det knappast.

/lmt

-

-

-

ps. Raja heter den svarta Sophinkslabben och Kisha den vita ninjaterriern.

En av mina grannar dog i tisdags. Hon kunde ha varit den där grannfrun man bara ser om somrarna när ljumma kvällar lockar till grannfrusnack på trappen med en öl eller kaffe. Men hon var lite mer än så för mig. Jag har känt henne sen jag var en liten skit och hon var en av min storasysters bästisar.

När min äldre syster dog i cancer för snart tre år sen, så förfasade vi oss tillsammans över att så unga människor som vi ska inte dö. När jag för två år sen fick en stroke och hon cancer, så möttes vi efter nått år, båda slagna men på väg tillbaka, och förundrades över att livet fortfarande var vårt att leva.

Före jul fick cancern grepp om Marie igen och i tisdags dog hon. Våra liv har gått i och ur varandra sen jag var den där lilla skiten. När hon ville retas med mig påminde hon mig om hur de kallat mig puss-o-kram-lena när jag var 10. Inte så lite generande, men hon sa det med ett stort hjärta och glimten i ögat.

När jag fick min första småtting fick hon sin andra och vi delade mammagruppande och öppna förskolande. När min tvåa kom, var hennes trea bara några månader efter. Favorit i repris med småbarnsaktiviteter. Jag nasade plastburkar och hon värdinnade. Med den äran ska tilläggas. Även om hennes hem var samma galna kaos som mitt, så var hon ändå en hausfrau, något jag aldrig kommer bli. När Marie slängde ihop en tågtårta av några glasspaket och noblesse så hade hon min ohöljda beundran. Hon gjorde en kanintårta åt min äldsta en gång. Och vore det inte för henne skulle jag aldrig ens kommit på idén att försöka göra en björntårta till minsting.

Hon har alltid varit en generös människa i min värld. En som alltid haft rum för lite till. Nu felas hon världen, inte bara min, utan mångas.

Marie Silén 1958-2009

Idag använde jag Bloggy för att ge en kommentar till Andreas Aspegren, communityansvarig på aftonbladet.se, apropå Aftonbladets publicering av Gömda Mias historia över 8 sidor igår och 6 sidor idag.

Vad jag kanske inte hade förväntat mig var att mina kommentarer skulle dyka upp som “bloggfrågor” på Aftonbladet utan någon som helst hänvisning till var de kom ifrån. Dessutom till viss del ryckta ur sitt sammanhang för att anpassas så att Kristina Ekblom skulle kunna svara på ett för tidningen önskvärt sätt.

/lmt

- tänk själv