graystone.se

Lite fascinerande är det, hur svensken vanligtvis lägger en vansinnigt stor tillit till samhället och den offentliga apparaten. Hur man tror på att den är genuint god och alltid kommer vara det, att den är oantastlig, omutbar och på sitt fyrkantiga sätt alltid, alltid tänker på medborgarnas bästa.

De gånger jag är utomlands har jag märkt att det verkar vara väldigt unikt för oss svenskar. Vi kritiserar gärna vår statliga byråkrati men lägger ofta en mycket märklig tillit till den ändå.

Under de senaste 7 åren har jag knutit nära kontakt med några amerikaner och har inte snålat på krutet vad gäller att försöka komma på vad som gör oss (svensken) så annorlunda i jämförelse med dem. För även om vi ser bedrägligt lika ut så är vi  i grunden helt annorlunda.

Jag har fått för mig att den springande punkten är just tilliten till staten. Som svensk känner man (eller i alla fall jag) för det mesta en väldigt trygghet i att vara just svensk, att känna sig relativt säker på att man blir omhändertagen via vår offentliga sektor. Inte så mycket trygg på grund av tilliten till våra medmänniskor, utan just till staten, kommunen och så vidare – vi litar inte på grannen, men på det “offentliga”. Som om det inte KAN göra fel när det gäller oss och vår säkerhet – vare sig det är social säkerhet, rättsäkerhet eller annat.

Detta har ju luckrats upp under en ganska lång tid och även om vi generellt inte ser på vår stat/kommun med lika extremt kritiska ögon som exempelvis amerikanarna så är vi definitivt på väg dit.

Därför var det både nostalgiskt och definitivt skrämmande att se att denna enorma tillit finns kvar, i Sverige, idag i en “vanlig” ung människa. Jag såg det via en annan blog som skrivit om det – Cissi Wallin och hennes metroinlägg “Varsegod staten, bugga mig!“.

Jag tror inte jag vill vara närvarande när hon blir sviken och hennes tillit vittrar sönder. För jag är tämligen övertygad om att det kommer ske, och antaligen ganska snart.

Fascinerande, men läskigt.

/j – [Intressant]